Läs inte det här, är du snäll.
Mina fingrar blöder just nu. Jo, det är sant. Det hela började så här...
Jag hade precis kommit hem från skolan, och trots att det var måndag så kände jag mig ovanligt positiv. Jag skulle fylla ett nytt år nästa dag, vilket betydde tårta. Rapporten var klar och inlämnad, och vi slutade dagen tidigt vid halv två ungefär. Förutom det fick jag inte heller den fruktade skriftliga varningen av maria pia. Du förstår alltså att jag var väldigt positiv, lycklig och euntusiastisk.
Där, lycklig som jag var, skenade jag hem på min cykel. När jag kom innanför dörren var jag på jakt efter mat och upptäckte att jag ville laga lite gazpachio. Soppan blev god, och ännu godare blev den när jag insåg att mina skor som jag beställt äntligen kommit! Lyckan var komplett, och jag hade faktiskt inte känt mig så positiv på länge. Så, jag bestämde mig för att skriva ett trevligt inlägg på vår ensamma blogg. Medan jag grubblade över vad jag skulle skriva gick jag för att tända lampan i vardagsrummet...
Plötsligt gick allt i slowmotion och jag insåg att jag knockat till hyllan ovarnför lampan! Hyllan ramlade ner, tillsammans med allt på den. Tavlorna hängde med dom också, och glaset i dem gick sönder, inklusive mammas gamla, gamla tavla. Då förstår du att min dag blev komplett. Fast, inte riktigt ännu! Då det låg glassplitter över hela golvet behövde jag självklart ta upp det, något jag korkat nog gjorde med min hand. Där, just då när såg blodet snabbt droppa på golvet, insåg jag det. Det här var definitivt den bästa dagen i mitt liv! Men min uppskärda hand behövde ju fortfarande plåster! Hade vi det? Nej. Så, där gick jag med genomblodigt papper runt handen och damsög med dammsugaren som jag just kånkat upp för trapporna, eftersom den på övervåningen inte fungerade. Jag damsög så duktigt och så bra! Så bra att jag damsög upp mitt orangea örhänge, som av någon ovanlig anledning låg på golvet. Det hela slutade med att jag fick klippa upp dammsugarpåsen för att slutligen inte hitta mitt smycke. Glädjen var då absolut.
Trots allt detta var jag fortfarande rätt positiv alltså. Det påminde mig nämligen om varför jag verkligen, och totalt, hatar måndagar så mycket :)
Jag hade precis kommit hem från skolan, och trots att det var måndag så kände jag mig ovanligt positiv. Jag skulle fylla ett nytt år nästa dag, vilket betydde tårta. Rapporten var klar och inlämnad, och vi slutade dagen tidigt vid halv två ungefär. Förutom det fick jag inte heller den fruktade skriftliga varningen av maria pia. Du förstår alltså att jag var väldigt positiv, lycklig och euntusiastisk.
Där, lycklig som jag var, skenade jag hem på min cykel. När jag kom innanför dörren var jag på jakt efter mat och upptäckte att jag ville laga lite gazpachio. Soppan blev god, och ännu godare blev den när jag insåg att mina skor som jag beställt äntligen kommit! Lyckan var komplett, och jag hade faktiskt inte känt mig så positiv på länge. Så, jag bestämde mig för att skriva ett trevligt inlägg på vår ensamma blogg. Medan jag grubblade över vad jag skulle skriva gick jag för att tända lampan i vardagsrummet...
Plötsligt gick allt i slowmotion och jag insåg att jag knockat till hyllan ovarnför lampan! Hyllan ramlade ner, tillsammans med allt på den. Tavlorna hängde med dom också, och glaset i dem gick sönder, inklusive mammas gamla, gamla tavla. Då förstår du att min dag blev komplett. Fast, inte riktigt ännu! Då det låg glassplitter över hela golvet behövde jag självklart ta upp det, något jag korkat nog gjorde med min hand. Där, just då när såg blodet snabbt droppa på golvet, insåg jag det. Det här var definitivt den bästa dagen i mitt liv! Men min uppskärda hand behövde ju fortfarande plåster! Hade vi det? Nej. Så, där gick jag med genomblodigt papper runt handen och damsög med dammsugaren som jag just kånkat upp för trapporna, eftersom den på övervåningen inte fungerade. Jag damsög så duktigt och så bra! Så bra att jag damsög upp mitt orangea örhänge, som av någon ovanlig anledning låg på golvet. Det hela slutade med att jag fick klippa upp dammsugarpåsen för att slutligen inte hitta mitt smycke. Glädjen var då absolut.
Trots allt detta var jag fortfarande rätt positiv alltså. Det påminde mig nämligen om varför jag verkligen, och totalt, hatar måndagar så mycket :)
Kommentarer
Postat av: ma
Våran egna katten gustav med extra flyt på vardagen xD whahaha jag har aldrig hört på maken till klanteri fnissAR!!!
Postat av: maggio
Jag vill aldrig mer prata om den där djävulska dagen...
Trackback
